Lauri Reitz föddes år 1893 i Valkeala i Kymmenedalen. Pojken, som var ättling till en tysk glasblåsarsläkt och son till en järnvägstjänsteman, inledde sin skolgång i folkskolan i Kuopio och fortsatte sedan med sina studier vid Helsingfors normallyceum i fem år. Reitz blev byggmästare från Industriskolan i Helsingfors år 1914 och sju år senare blev han självständig entreprenör. Det egna byggföretaget Lauri Reitz Oy grundades år 1928.
Lauri Reitz hörde till sin tids mest inflytelserika byggmästare. Hän lät bygga över tjugo höghus, industrifastigheter, offentliga byggnader, biografteatrar och privata villor i Helsingfors med omnejd under åren 1927–1952. Reitz byggverksamhet var från första början känd för sin höga kvalitet. Han var intresserad av nya uppfinningar och tekniska nymodigheter: många avancerade innovationer såsom elektroniska lås togs första gången i bruk just i Reitz höghus. Reitz hade en central roll på 1930-talet särskilt i byggnadsarbetet i stadsdelen Tölö. Arkitekten för de hus han lät bygga var oftast Jalmari Pelkonen, vars rektangulära burspråk, balkonger och trapphus representerade Tölöfunkis när den är som bäst. Reitz och Peltonen hade stort inflytande över hur man byggde i Tölö under 1900-talets första årtionden och hur stadsdelen ser ut än i dag.
Lauri Reitz hade vid sidan av sitt arbete flera förtroendeuppdrag. Han hörde bland annat till Byggmästarföreningens styrelse, Byggmästarstiftelsens styrelse samt till Pysyväinen Rakennusainenäyttelys styrelse. Reitz var också värderingsman för Sotavahinkoyhdistys (Föreningen för krigsskadestånd, fritt översatt) och styrelsemedlem i Finlands Assurans Ab. Inom arbetsgivarpolitiken var Reitz aktiv som viceordförande för Helsingfors Byggmästarförenings arbetsgivargrupp och som förvaltningsstyrelsemedlem i Arbetsgivarföreningen för byggmästare och i Finlands Byggnadsindustriförbund.
”Föremål är mig väldigt nära och kära.”
Lauri Reitz blev tidigt intresserad av att samla. Han gjorde sin första anskaffning år 1915, då han för sju mark köpte en smyckesvas av tenn. Värdet på föremålet var enligt Reitz själv inte ”större än på tennet det är gjort av” men det blev början på hans samlarkarriär. Reitz egendom blev snabbt större i och med den framgångsrika byggnadsverksamheten under 1920-talet och det möjliggjorde att den konstintresserade byggentreprenörens samlande ökade och fördjupades.
Reitz samling växte allteftersom 1930-talet fortskred till att omfatta målarkonst, antiksilver, värdefullt porslin, vapen, musikinstrument, klockor, böcker och antikmöbler. Reitz koncentrerade sig på inhemska köp när han samlade konst och antiksilver. Klock-, vapen- och möbelsamlingarna representerar däremot europeiska föremål.
Reitz samlade sin mångsidiga samling ofta på egen hand och koncentrerade sig på och bekantade sig med en föremålstyp åt gången. Han uppskattade emellertid experter stort och rekommenderade alla som var intresserade av samlande ”att personligen bekanta sig med förstklassiga konsthandlare och vara deras kunder”. På det sättet kunde man enligt Reitz ”få de bästa föremålen till billigare pris”. Reitz kände både finländska och nordiska konsthandlare, som förmedlade honom såväl guldvärda råd som konstverk. Han samlade även en omfattande boksamling,samt skaffade till sin bibliotek borde finlandska och nordiska konsthistoriska böcker. Genom dem blev han förtrogen med konst I dessa länder.
När Reitz beskrev sitt samlande berättade han att ”föremålen är mig nära och kära, och därför sätter jag kanske mycket högre värde på många av dem än någon konstkritiker eller expert.” Han förstod dock mycket väl det monetära värdet på sin samling och fokuserade på att skydda den enligt bästa förmåga när vinterkriget bröt ut. Under krigstiden förvarade han sin samling i källare, på landsbygden, i bankvalv samt med hjälp av myndigheterna även utanför landets gränser. Trots att det förorsakade Reitz stort besvär att skydda sin samling, konstaterade han att ”den konstnjutning föremålen skänker, den glädje att äga dem, de historiska minnen och många spännande upplevelser som är förknippade med dem ersätter flerfaldigt de besvär och bekymmer, som man fått lida på grund av dem under krigstiden”.
Medan han samlade sin stora samling utvecklade Reitz även sitt andliga kapital: bildning, kulturkännedom och –kunskap. Framför allt reflekterar dock Reitz samling hans personliga smak och preferenser. Han konstaterade: ”att samla konstföremål och förstå dem är mycket personligt, någon har större tendens att göra det, någon annan mindre. Några få, kanske en på tusen, har den medfödd, har fått den i arv från släkten eller som en naturens nyck”.
Till blivande samlargenerationer gav Reitz ett råd: ” Köp enbart sådana föremål, som personligen tilltalar er och är vackra, under inga omständigheter fula, hur gamla och värdefulla de än må vara.”
Utöver bildkonst och att samla konstföremål låg även bilintresset Lauri Reitz varmt om hjärtat. Enligt Reitz ”uppenbarar sig en nutida rik man och förnäm herre på gatan för att visa upp sin förmögenhet med bilen som ett trumfkort”. Reitz var medlem i Finlands automobil klubb, i vars verksamhet han var aktiv genom att bland annat delta i bilträffar. Reitz fick under årens lopp av klubben både ett utmärkelsetecken i silver och ett i guld, som kunde fästas på bilen för alla att beundra.
Reitz deltog inte själv i biltävlingar, men följde gärna med till exempel Djurgårdsloppet tillsammans med sin son Lasse. Reitz var noggrann med sin egen bil och bytte alltid den till den nyaste och modernaste modellen. Särskilt bilar av märket Jaguar och Buick föll honom i smaken. Reitz ägde en av de första bilarna av märket Jaguar i Finland.
Som motvikt till samlandet och det moderna stadslivet sysslade Reitz också med jordbruk i Porkala på Solvik gård, som han ägde. Dit lät han flytta ett bostadshus i trä, Kinnekulla, som ursprungligen byggts i (nu kallade) Sibeliusparken i Tölö på 1830-talet. Efter krigen skaffade Reitz en gård i Sibbo, Tasbygård, som blev ett sommarställe som hela familjen trivdes.
Byggnaden på Apollogatan, som Lauri Reitz lät bygga och ägde helt och hållet själv, blev färdig år 1938. Reitz flyttade in i huset tillsammans med sin fru Maria och sin son Lasse (1924–1966) år 1943 och bodde där fram till sin död år 1959. Familjen Reitz lägenhet var till en början 175 kvadrat, men senare utvidgade Lauri Reitz sin lägenhet för att få ett stort arbetsrum. Huvudtrappan till byggnaden låg på Hesperiagatans sida och i huset fanns också Ritz biografteater, som sägs ha fått sitt namn efter Reitz. På gatunivå fanns också restaurang Elite, som tidigare legat på Museigatan och som blev en populär konstnärsrestaurang.
Huset på Apollogatan byggdes enligt stilren internationell funktionalism. Byggnaden, ritad av Jalmari Pelkonen, var ett mästerverk av Reitz byggkontor, ett i minsta detalj genomtänkt och modernt bostadshus. I husets fasad användes terrasitputs, som fick huset att glänsa i solen. Fönstren gjordes stora och trapphusen luftiga. Till de ljusa lägenheternas utrustning hörde ekparkett, kassaskåp, kylskåp och gasspis i funkisstil. Många lägenheter hade också en rymlig balkong.